En olycka händer otroligt snabbt!
Tillslut får vi äntligen veterinärvård och han får snabbt lugnande inför röntgen. Snabbt ser dom att höften är helt ur led. Han får smärtlindring och blir lindad innan vi får åka hem. Han ska vara lindad i fyra veckor innan vi kan börja rehab, vilket min magkänsla säger nej till.
TIlls vår tid för operation kom så myste vi massor. Tackvare att vi jobbar på världens bästa jobb så kunde Bondi vara med varje dag och fick specialbehandling genom att han alltid hade någon som passade honom. Vi hade dessutom väska till honom så han alltid kunde vara med på promenader och få komma ut och lukta.
Operation
Nästa dag kör vi ner igen och hämtar hem min pojke och han blev så glad av att se mig och vi kramades länge. Gick igenom med veterinär, sköterska och rehabpersonal om vad som gjorts och vad vi ska tänka på. Fick massa tips om hur jag får honom att stödja på benet.
Vi bär ut Bondi och han får chans att kissa och hälsa på Azzie innan vi lägger ner honom i sin bädd på golvet vid mina fötter. Det är en jobbig resa hem där vi stannar många gånger då Bondi får ont, men han sover mellan varven.
Tid efter operation
Helt plötsligt har det gått två veckor sedan operationen och vi börjar Bondis rehab. Han får laser och massage varje vecka samt att han börjar med vattentrask och vibb. Vi lägger rätt snabbt in terrängträning i hans träningschama samt balansträning. För varje pass i trasken så märker vi skillnad på honom, hur mycket mer han orkar. Vi kör 18 gånger i trasken, det är allt han behöver! När vi avslutar sista vattenpasset så är han uppe och travar i trasken i flertalet minuter utan att ens bli trött! Så häftigt. Han klarar av att gå milpromenader och att vara lös. Och det var mitt mål, han ska kunna leva ett aktivt liv utan bekymmer.
Det har varit ett enormt hårt jobb, det har itne bara varit guld och gröna skogar. Många tankar har satts i rullning och jag har flertalet gånger frågat mig själv om det är värt alla timmar, alla känslor och alla pengar. Mitt svar idag, efter fleralet tusenlappar senare är att JA det är värt det! Varenda krona är värt besväret. Skulle jag göra om det med Bondi, ja! Har varit påfrestande både för honom och mig, men tackvare att jag har kunnat ha med honom på jobbet, haft fantastiska vänner som alltid hjälpt mig när det behövts och som aldrig sagt nej till när jag behöver ha med honom så har det gått bra och han har inte missat något. Istället för att kunna promenera så har han fått åka väska och hängt på café, hemma hos kompisar och vi har tagit hem folk för att han ska få vara social.
Då Bondi inte fick gå så mycket så var jag tvungen att komma på lugna träningsgrejer för att göra honom nöjd. Jag provade med nosework men då han blev för taggad så började vi med frivillig hantering och target. Idag älskar han att träna olika typer av target, han tar på sig halsband själv, tar på tratt och munkorg utan problem. Allt inlärt med att han själv bestämmer om han vill eller inte. Så häftigt! |
Tid efter rahab
När det gått ett år så åkte vi in till veterinär för röntgen och det såg bra ut, visst det bildas rätt mycket artros på höften men inget han lider av idag, och när den dagen kommer att det stör honom så kommer vi rensa upp i leden. Men det blir längre fram, vi kommer boka in röntgen regelbundet för att ha koll på den där höften. Han äter numera Hip and Joint dagligen och jag tror att utan det så hade han haft betydligt mer pålagring än vad han har.