Vi har inte bara fokuserat på agility och klickerträning senaste tiden, utan lagt ner oändligt mycket tid på att få vardagen att fungera. Mycket tid går åt till att förbättra hans misstro åt andra hundar och det går så mycket bättre. Han blir inte lika frustrerad längre, utan nu så börjar han söka mer kontakt med mig och skvallra fint på hundarna. Visst, något morr och skall men inte alls lika mycket som innan.
Men det vi lagt väldigt mycket tid på är att inte jaga hare och fågel. Jag började träna detta rätt snabbt efter han kom, då han plötsligt sprang efter en hare och ville inte komma tillbaka. Den paniken, ingen reflexväst och ingen namnbricka, så rätt mycket panik hade jag.
Åkte till Csigora några dagar efter det och köpte mig en långlina och den har vi tränat mycket i, visst inte så mycket som jag tänkt men ändå.
Han har visat innan att han visat vad jag begär av honom, för släppte ut honom från bilen en dag och då gick han runt och nosade lite, lite mer intensivt än "vanligt! men ändå inte något jag lade märke till. Helt plötsligt ser jag honom hoppa till och DÄR, 30cm ifrån honom hoppar en kanin upp och Bondi sticker efter! Men efter typ 1m och ett panikrop från mig vänder han och kommer tillbaka!
Andra gånger har han stannat till och tittat och sedan låtit mig koppla honom, och visst det är grymt men jag drömmen är att han skulle stanna till, titta och sedan komma till mig. En dröm jag tyckt vara lååååångt borta och det har känts som en overklig dröm. Men idag slog det till!
VI var i skogen tillsammans med Julia och Zorro, och där gick vi i godan ro och hade det mysigt och hundarna njöt av att skutta runt lösa. Bondi var kanske 10-15m före mig när jag ser honom stanna till och titta och framför honom, kanske 5m kutar en kanin i 110km/h och jag hinner tänka h*lvete nu sticker hunden och jag får jobba mycket för att få tillbaka honom. Men vad gör hunden? Jo, innan jag hinner säga något eller ens öppna munnen så har han vänt sig om och tittat på mig och börjat ta ett steg mot mig! HUR DUKTIG?! En massa belöning i form av klappar, godis och lek blev det och sedan koppel för att sedan följa efter kaninen en bit för att sedan leka igen och gå tillbaka till bilen.
Jag är fortfarande helt extas och jag är så otroligt stolt över hur han hanterade situationen! Så nu känns inte vårt mål hundra mil bort längre, utan nu känns det som vi kan nå det! Så stolt över hunden som har alla känslor på utsidan och som går från 0-100 på en halv sekund. Aldrig hade jag trott att han kunde lösa en så stark retning som denna helt själv, men han slutar aldrig förvåna mig! Han är så himla häftig att ha att göra med.
Vi har fortfarande en lång bit kvar, men jag är så glad över dom framsteg vi gjort och jag ser fram emot att kunna se han utvecklas ännu mer. Han är härligare och härligare att ha att göra med <3
Nu ska vi krypa ner under täcket och somna till Family Guy, precis som alla andra kvällar.
Ta hand om er och era kära, ni vet aldrig när det kan ta slut <3