När vi började träna med skrindan så var han så rädd att han bara stod och skaka, tog inte emot godis eller något.
Jag trodde aldrig att vi skulle komma någonvart, visste inte hur jag skulle göra
För när jag började att dra med Ella så var det inga problem, första gången drog vi lite på parkeringen, inga svängar utan bara rakt fram. Nästa gång körde vi svänger och efter det började vi med promenader.
Inga problem med henne alltså, hon drog den oavsett vad! Hon älskade det.
Ivanhoe däremot, var livrädd för sin skrinda, sprang så fort jag tog fram selen
Vad gör jag i det läget? Kände mig så ledsen, då drag är något jag tycker är roligt
Var nära på att ge upp MÅNGA gånger, lade ner ett tag, märkte att jag inte kunde göra något, vilket jag tyckte var väldigt tråkigt. Då fina Therese sytt en sele och vi byggt en skrinda till honom bara för att han skulle kunna dra och så är han rädd
Men efter ett tag så bestämde jag mig, han ska kunna dra skrindan, så jag började med att berömma när han gick nära selen och när han klarade det så fick jag faktiskt ta på den, sen började det verkliga jobbet, att gå nära skrindan. Där fick vi jobba länge
Sen när han klarade att stå bredvid den så ställde jag honom och höll skaklarna över honom vilket han tycket var obehagligt, han flydde flera gånger men jag gav mig inte
Efter några veckor kunde jag sätta fast skaklarna, men han var livrädd, men jag var lugn. Det jobbiga var att han hade ren panik så det blev bara korta träningspass
Alla ljud som skrindan hade för sig avskydde han, han ville fly.
Jag har inte kunnat berömma med godis så jag har ju fått berömma med röst och klappar, men jag kände att det inte hjälpte så mycket men jag visste verkligen inte hur jag skulle göra
Han ratade allt, han tog inte ens emot hjärta/lever/mage som han annars älskar
Men på något sätt så lugnade han ner sig lite och när han en gång bara stod och inte var stressad så kände jag att "Nu måste jag berömma honom med något han kan äta för han är så duktig!" Och då hade jag faktiskt lite korv, så jag öppnade hans mun och stoppade in biten (mest för att se om han åt) och han svalde och sen kollade han på mig och frågade efter mer! Men så försökte jag berömma igen med godis men han vågade inte då skrindan lät lite så jag upprepade lite med att "tvinga" honom att ta den och det kan jag faktiskt säga att jag inte ångrar!
Han började lita mer och mer på mig och han började ta emot godis (korv och annat extra gott)
Men han vägrade röra sig, var rädd så fort skrindan lät
Men jag tänkte bara, vi har kommit en bra bit på väg, så jag ger inte upp
Så då tog jag på honom ett halsband och koppel och satt mig några centimeter ifrån honom och lockade och så fort han tog ett steg höll han på att kissa ner sig då skrindan lät, men jag berömde faktiskt, han tog ju ändå ett steg
Där stod vi stilla ett tag, ett-två steg och godis och klapp, det var här han förvånade mig
För när jag berömde honom i detta stadie så började han t.o.m vifta lite lite på svansen, innan har den hängt mellan benen på honom
När jag såg att den viftade lite så höll jag på att börja gråta av glädje
När han klarade av dessa två stegen ökade vi lite i taget och efter några veckor så vågade han gå en meter!
Visst fortfarande rädd, men han tog ändå emot godis utan tvång!
När han klarade detta tog vi en veckas pause och sen provade vi igen och då klarade han en meter igen!
Sen har jag kämpat och kämpat med honom
Sen förra veckan så provade vi att dra lite längre i korridoren utanför våran lägenhet och här så bevisade han för mig att inget är omöjligt! För han drog hela korridoren! Fortfarande lite stopp för att skrindan lät, men han gick frammåt och glädjen man såg i honom när han fick hjärtat och alla klappar och pussar! Hela han skakades när han viftade på svansen!
Sen provade vi idag igen att dra i korridoren och han drog på utan någon rädlsa! Jag fick koppla honom utan problem och direkt började han dra! :')
Jag brukar be honom stanna sedan gå iväg med hans matskål (som idag låg sill i) och sedan ställa ner den och gå till honom och sedan skicka honom, men idag så kunde han inte ens vänta utan när jag började gå gick han efter!
Han travade t.o.m lite och VIFTADE MED SVANSEN ÖVER RYGGEN!
Om jag ska vara ärlig så kom det faktiskt tårar, jag kunde inte låta bli! Jag blev så glad och så rörd!
Vi kommer kämpa vidare, vi ska klara av att dra utomhus på promenad, även om det bara är en kort promenad på 100meter!
Jag älskar min hund
Älskar när han kommer över sina rädslor! <3
Den här är från när han började kunna gå några steg med skrindan
Den här är filmat idag
Jag kan inte säga annat än att jag är stolt! <3