När jag kom in var det nya prover som togs samt temp, och denna gången hade jag typ 38,6 i temp och mina värden var lika dåliga som förut. Alltså var infektionen tillbaka i gallen. Så lades in med dropp och smärtlindring. Blev kvar över natten och på fredagen blev det ultaljud och där syntes det att den var riktigt ful och så.
Ännu mer dropp och ännu mer smärtstillande fram till lördag em, då jag kördes ner till operationssalen. Helt nervös och förstörd var jag, men all personal är så fantastisk där! Dom lugnade mig snabbt och innan jag hann märka något så sov jag.
Operationen gick bra och likaså uppvaket, vilken personal. Satt där och pratade lugnt med mig och var väldigt stöttande. Jag förklarade min rädsla igen och att jag är extremt låg smärttröskel.
Efter en stund blev jag körd upp till salen där jag skulle sova och under hela natten så fick jag högt med smärtstillande, men trots det så hade jag så ont att jag inte kunde andas. Då upptäckte vi att ett kärl spruckit och att all morfin satt i min bindväv, så ny nål sattes i och jag kunde smärtlindras.
Blev bättre men sedan kom chocken, alltså jag är opererad i magen, men smärtan i axeln alltså! En fylls med gas för att kunna opereras lättare och när gasen sedan förflyttar sig upp till axeln...ja det är så hemskt att det inte går att beskriva. Jag låg alltså och skrek av smärta samtidigt som jag inte kunde andas eller röra mig. Ville bara slita ut alla organ! Men tackvare världens bästa människa som jobbar på sjukhuset så tog jag mig igenom det. Hon masserade mina axlar och gav mig syrgas. Blev beordrad att använda syrgasen så mycket som möjligt, just för att underlätta andningen och det var min räddning.
Har även haft besök under tiden jag varit där, först kom sambon förbi med mer kläder, laddare samt en biltema-katalog (ville ha en tidning sa jag, glömde bort att säga vad för någon). Så vi satt och pratade en massa och alltså det är sjukt vad en kan sakna en person. Fem år har vi varit tillsammans och det är ika svårt att vara ifrån honom nu som i början!
Sedan kom Julia över och då tog vi en promenad på sjukhuset, min första promenad sedan operationen. Gick ner till pressbrån för att köpa tidningar och halstabletter, haha för fyfasen vad torr en blir i halsen efter att ha haft en slang där.
Sedan körde hon runt mig i rullstol, över hela sjukhuset typ. Vi var överallt och ingenstans och det var så skönt att komma utanför rummet och se samma människor överallt.
Bondi då? Jo, han har varit hemma med husse och varit med honom överallt nästan. Varit med när han flängt runt till människor, varit med i verkstan hos hans chef en hel dag typ och han har haft det så bra. Husse vet hur han ska ta hand om lilleman, även om det är jag som sköter honom i vanliga fall. Bondi har även varit hos sambons bror i måndags, eftersom sambon jobbade då. Och det hade gått så bra, han hade sovit och kollat runt, samt hittat på hyss, och att han hittar på hyss är för mig väldigt skönt. För då är han tillräckligt trygg för att kunna vara sig själv.
Igår fick jag reda på att jag fick komma hem, så sambon kom och hämtade mig och självklart var Bondi med och han blev så glad över att se mig. Min älskade lilla skatt.
Det är så skönt att vara hemma i sin lägenhet igen och med dom jag älskar! Finns inget bättre <3
Nu blir det att vila upp sig och låta kroppen läka och återställa sig. Så mycket mys med Bondi och långsamma promenader blir det.
Nu ska jag fortsätta titta på film och mysa med Bondi, medan husse är iväg och jobbar :)
Ta hand om er och snart kommer jag börja blogga mer ordentligt igen!